Det var vid en stor minneshögtid  den 13-14 september 2008 i Oravais som det blev allmänt känt i Finland. Sveriges utrikesminister Carl Bildt höll  då högtidstalet och anledningen var att hans farfars farfars far Daniel Fredrik Bildt deltagit i det avgörandes slaget i Oravais.  200 år tidigare.

   Bildt lade ner den svenska regeringens krans och Finlands integrations- och europaminister Astrid Thors den finska statens vid  minnesstoden i Oravais. En representant från den ryska ambassaden i Helsingfors  lade ner Rysslands krans. Att det blev Carls Bildt som höll huvudtalet väckte stor uppmärksamhet.

  - Jag är djupt imponerad och uppriktigt överraskad av Bildts kopplingar till  Oravais och förankring i slaget, förklarade Astrid Thors.

”Historiska släkter”

   Hur upptäcktes då den svenska utrikesministerns historiska koppling till Oravais?

  - Egentligen mer eller mindre av en slump, berättar Göran Backman, ledare för Oravais-gruppen, som ju besökte Skellefteå i somras och agerade vid den uppskattade avskedsgudstjänsten i landsförsamlingens kyrka.

 - Till den här högtiden i Oravais bjöd vi in ”historiska släkter” som Klingspor, von Döbeln, von Vegesack, Adlercreutz m fl. I finska artilleriets historik stötte jag på en ”Bildt” som hade fått tapperhetsmedalj. Frågan blev förstås om det fanns släktskap med Sveriges nuvarande utrikesminister.

  - Jag tog kontakt med Svea artilleri och fick nej till svar. Konstigt. Jag frågade om han kunde ha varit kommenderad från Göta eller Vendes artilleri i Finland. Och efter två veckor nappade det, Fredrik Bildt deltog i Oravais.

Medaljen med sig!

  Bekräftelsen kom för övrigt senare under högtidsdagen, retroaktivt.

  - Under middagen då jag berättade vad jag fått fram tog Carl Bildt, till allas förvåning, fram sin anfaders tapperhetsmedalj och visade upp den, säger Göran Backman.

 Bildt berättade också att hans anfader fått ytterligare en tapperhetsmedalj senare, för sin insats vid slaget i Leipzig – fast den gången av Ryssland! Men det är en annan historia.

  I sitt högtidstal framhöll Carl Bildt de starka band som knyter samman Finland och Sverige.

  - Aldrig sedan 1809 har Sverige och Finland stått varandra närmare och aldrig har vår relation varit med jämbördig, ekonomiskt, politiskt och kulturellt. Vi är som två syskon där åldersskillnaden fått allt mindre betydelse allteftersom åren går intill den dag då båda är vuxna. Med egna liv förvisso, men också med väldigt mycket gemensamt.

En unik ställning

  -  Förlusten av den östra rikshalvan uppfattades under lång tid som den största nationella katastrofen i Sveriges historia I skuggan av kampen om herraväldet i Västeuropa och Amerika växte det ryska väldet i alla riktningar till att bli det största sedan mongolriket under Djingis Khan och hans söner och sonsöner.

  - Men dåtidens  ryska imperium var ingen monopolistisk statsbildning. En upplyst tsar gav Finland en unik ställning som storfurstendöme med en egen författning som garanterade finländarna en frihet som förvägrades andra av hans undersåtar, framhöll Carl Bildt.

Krigade som 17-åring

    Daniel Fredrik Bildt var endast 17 år när han deltog i slaget i Oravais. Det  har gått till historien som det största och blodigaste under finska kriget 1808-1809. Den svenska huvudarmén bestod av 5 500 man från Upplands, Västmanlands, Hälsinge, Västerbottens, Österbottens, Karelens och Savolax regementen. Den ryska styrkan uppgick till cirka 7 000 man, och de drabbade samman i en väldig kraftmätning från gryningen till skymningen den 14 september 1808. Den svenska armén förlorade mer än 1 200 man  i döda, skadade och krigsfångar, ryssarna drygt 900 man.

   Den besegrade svenska armén tvingades  retirera allt längre norrut och till slut att helt lämna Finland. Oravais blev finska krigets vändpunkt.

I tsarens tjänst

  Fredrik Bildt gick efter fredsuppgörelsen över till den ryska armén, krigade vidare och steg i graderna till överstelöjtnant. Han var ingalunda ensam om den karriärvägen. Mellan 2 000 och 3 000 officerare i Finland hann stå i tsarens tjänst.

   Nästan 700 av dem deltog i Krimkriget 1853-56 mellan Ryssland och Turkiet med understöd av stormakterna Frankrike och Storbritannien.

  Det kan kanske förefalla märkligt att så många ”bytte sida”. Men Finland blev ju de facto en del av det ryska kejsardömet och lydde under den ryska tsaren. En av officerarna hette   faktiskt Gustaf Mannerheim. Han blev senare både krigs- och nationalhjälte i det fria Finland – överbefälhavare i finsk-ryska kriget, det s k vinterkriget 1939-40 och fortsättningskriget 1941-44 m m. Och  så småningom också Finlands president en kortare tid, 1944-46.

Politiskt mörker…

  Föga känt i Sverige, där vi främst minns honom för insatsen i vinterkriget, som för övrigt gjorde honom känd över hela världen. Men i Mannerheims memoarer och i marskalkens biografier berättas även om tiden som officer i den ryska armén och de krig som han med stor framgång deltog i på rysk sida.

  Perioden 1809-1917  i Finlands historia, Autonomitiden eller Kejsartiden, finns beskriven i många historieböcker. I ett politiskt perspektiv en tung och dyster tid. Kanske grundlades då också rädslan för den ”ryska björnen” som i viss mån lever kvar än i dag.

  Och den förstärktes av Mannerheims memoarer som han skrev direkt efter VSB-fördraget (vänskaps-, samarbets- och biståndsavtalet) undertecknats våren 1948. Syftet var att visa den västliga världen hur svår Finlands situation var under andra världskriget och efteråt. Mannerheim var ända till sin död övertygad om att ryssarna förr eller senare skulle slå till mot Finland igen.

…men också utveckling

    Men historieforskare har samtidigt funnit att ”kejsartiden” också innebar  en positiv utveckling för Finland, främst ekonomiskt och kulturellt. Jordsbruksnäringen fick ett uppsving, eftersom Ryssland var en stor marknad, även för annat än lantbruksprodukter. Imperiet behövde dessutom tjänstemän  och inte minst soldater. Behovet av officerare var särskilt stort.

   För dem som överlevde slaget i Oravais blev armékarriären i tsarens tjänst en möjlighet till försörjning, kanske den enda som stod till buds. En av dem var alltså  Fredrik Bildt.

  Hans öden och äventyr i tsarens tjänst har inte gått att få fram. Vi mejlade därför några frågor till utrikesminister Carl Bildt och fick genom hans pressekreterare Irena Busic beskedet att han tyvärr inte närmare kände till vilka fler slag än  de nämnda som Fredrik Bildt deltagit i.

  Han dog den 10 juli 1827, ” såvitt jag vet en naturlig död”, uppger Carl Bildt.

Stig Ericsson

Källor: Wikipedia, Google, Dagens Nyheter, Vasabladet

Berts förfader
En modig soldat
som stupade i strid

 Vid högtidlighållandet av att 200 år av fred förflutit sedan det sista kriget på svensk mark utkämpades, besöktes Skellefteå i augusti 2009 av finska gäster. Det var Kungliga Öster-Bottens regementes Lif Compagniers traditionstrupp. För att hitta lite stoff till ett välkomsttal för våra gäster, undersökte jag vilka egna och lokala aspekter jag skulle kunna knyta an till. Jag blev snart varse att mina anfäder på flera sätt hade berörts av 1808-1809 års krig och det dåtida svenska försvarssystemet.  Lite släkthistoria men först en bakgrund:

Soldattorpet 124 Forsman

Det gamla indelningssystemet med soldatrotar infördes 1695, och avskaffades drygt 200 år senare: 1901. Syftet var naturligtvis försvarspolitiskt och konstruerades för att trygga statens behov av soldater och krigsfolk. Varje gård skulle ansvara för att det fanns uttagna soldater som dessutom skulle förses med en torpstuga, odlingsjord samt ett visst underhåll. Gårdarnas andel i dessa åläggande bestämdes utifrån storlek och bärkraft.

    I Boviken fanns ett soldatrote som hade beteckningen 124 Forsman. Rotet underhölls av bönder i Åbyn och Ostvik. Bönderna i Boviken hade sina soldatroten på annat håll.

Gårdarna Boviken nr.1 och Boviken nr.3 hade sin rotesoldat på Morön. Detta soldatrote hade beteckningen 103 Knabb, en beteckning som senare ändrades till 103 Norrlänning.

Gårdarna Boviken nr.2 och Boviken nr.4 underhöll ett soldatrote på Tjärn. 104 Pipare var detta rotes beteckning som 1833 ändrades till 104 Tjärnlund.

    Från och med 1768 underhölls rote 124 Forsman i Boviken delvis också av bönderna i Boviken. Med stor sannolikhet övertog Bovikenbönderna hela ansvaret för rotet under första hälften av 1800-talet. Möjlig tidpunkt kan ha varit vid någon av jordreformerna 1805 eller 1832. Rotet 124 Forsman hade från det att rotesystemet infördes 1695 haft sina ängar och sin åkermark utspridda på flera platser inom Bovikens by. Detta förhållande var ingenting unikt utan snarare ett kännetecken för den tidens byamarker.

Rotets placering

Rotet 124 Forsmans torpstuga var uppförd i Boviken på den plats där fastigheten Boviken 3:15 numera har sin ladugårdsbyggnad. Vid jordreformen (storskiftet) 1832 omfördelades markerna så att bönderna fick sina arealer i mer samlade och sammanhängande stycken. Storskiftet innebar också att soldatrotet 124 Forsmans jord samlades på en del av Bovikens marker i Fällbäcken samt att en ny och större torpstuga uppfördes.

    Huset med tillhörande ladugård förlades väster om byavägen mellan Fällbäcken och Boviken, i en södersluttning i Fällbäckens norra del. Platsen har alltsedan torpet placerades där kallats Forsmansbacken. Till torpet hörde en del mark, det mesta icke odlat, varför rotesoldaterna förväntades nyodla vad som behövdes för deras uppehälle.

Krigens offer

Under indelningssystemets 205-åriga historia uppehöll 18 soldater rotetjänsten i Boviken.

    Fem av dessa stupade i olika krig. En viss osäkerhet råder dock kring vilka soldater som tjänstgjorde och dog i krig före 1710. Men en som vi dock med säkerhet vet att han stupade i krig är min morfars farfars farfar, Jonas Nikodemusson Forsman.

Men den  förste soldat för rotet 124 Forsman som finns noterad som stupad är Per Andersson från Åbyn. Han stupade 1710 i Estland. I mönstringsrullorna finns inte angivet vilka som eventuellt tjänstgjorde före 1710 och deras öden.

Nästa soldat från rotet som blev offer i ett av Sveriges många krig var Jon Jonsson Forsman.      Han anställdes 1714 och var då 20 år gammal, uppväxt i Storkågeträsk och nygift när han stupade i strid den 25 mars 1718.

   I januari 1737 anställdes 20 årige Per Matsson Forsman från Sörböle. Han gifte sig 1740 och stupar två år senare, den 3:e september 1742 i strider vid Willmansstrand.

Nästa notering om någon stupad soldat från rotet 124 Forsman dröjer till 1790. Då faller 24 år gamle Anders Persson Forsman offer för kriget i Finland den 7:e oktober. Han anställdes så sent som i januari samma år.

Soldaten och anfadern

Så är vi då framme vid min anfader Jonas Nikodemusson Forsman. Han stupade den 10:e september 1808 vid en av de sammanstötningar och strider som föregick slaget vid Oravais den 14 september 1808. Den 10:e september var den svenska huvudstyrkan, där Västerbottens regemente ingick, samlad i Lillkyrå mellan Vasa och Lappo. Man inväntade där order om reträtt i en mycket svår situation där de överlägsna ryska trupperna trängde på från tre håll.

    Jonas Nikodemusson Forsman föddes 1770 och var son till soldaten Nikodemus Gabrielsson Carlman på rote nr. 71 i Klutmark. Carlman hade tillsammans med sin hustru Stina Jonsdotter från Gammelbyn i Lövånger fyra söner och tre döttrar. Tre av de fyra sönerna blev soldater och en var alltså Jonas Nikodemusson som blev soldat i Boviken.

    Jonas Nikodemusson Forsman anställdes den 17 januari 1791 som soldat för rote 124 Forsman i Boviken. Året därpå, 1792, gifte han sig med den då nittonåriga Britta Olovsdotter.  Jonas Nikodemusson Forsmans fyra år yngre bror, Natanael Nikodemusson Carlström, gifte sig 1798 med Britta Olovsdotters syster, Eva Maria Olovsdotter, född 1780.                                                           

   Flickornas far, Olov Olovsson, född 1742, ägde ett hemman om ¼-dels mantal ur stamhem-manet nr.1 i Boviken. Olovsson och hans hustru Britta Andersdotter, född 1749, hade fem döttrar och en son. Den 5 juli 1805 anordnar Olov Olovsson och hans hustru arvsskifte på sina tillgångar. Sonen Anders Olovsson ärver 200 riksdaler och hans fem systrar 100 riksdaler var.

Olov Olovsson och hans hustru behåller boskap och lösöre som värderas till  246 riksdaler.

Hemmanet delas mellan mågarna Jonas och Natanael Nikodemusson så att Natanael och hans hustru Eva Maria erhåller gamla gården och 3/16-dels mantal. Jonas och hans hustru Britta får 1/16-dels mantal och bygger ett nytt bostadshus.

Nytt släktnamn

När Jonas Nikodemusson Forsman stupar den 10 september 1808 i Finland under den ryska arméns framryckning lämnar han efter sig, hustru och fyra söner födda mellan 1793 och 1804.

Alla fyra sönerna tog sig efternamnet Forsberg istället för att följa traditionen med sonnamn.

Änkan Britta Forsman står skriven för hemmanet från 1808 till 1823. 1823 är också det år  när Brita Forsmans näst yngste son, tillika min morfars farfars far, Gustav Jonsson Forsberg född 1799, köper gården efter att ha gift sig samma år.

Soldatrotet och jordreformen

Efter att Jonas Forsman stupat 1808 i Finland stod rotet 124 Forsman utan rotesoldat och därför anställdes samma år Axel Axelsson Forsman, född 1786 och bördig från Medle. Axel Axelsson upprätthöll tjänsten som rotesoldat i Boviken fram till mars 1817. Nästa soldat eller fältjägare, som är den beteckning som samtida kartor och dokument anger, blir Jon Jonsson Forsman, född 1798. Han innehar tjänsten under 29 år, från 1817 till 1846.  Under Jon Jonssons tid som rotesoldat i Boviken sker en stor jordreform ”storskiftet 1832”.

   Vid denna reform fick byns hemman mer samlade ägor istället för att som tidigare ha sin jord utspridd på ett otal ställen. För soldatrotet 124 Forsman innebar det att rotets jord förlades i Fällbäcken och att ett nytt hus uppfördes. Någon gång under Jon Jonssons tid som soldat i Boviken fick också Bovikens bönder ensamma ansvaret för soldatrotet 124 Forsman.

Jon Jonsson Forsman som under nästan 30 år kom att tjänstgöra som soldat i Boviken gifte   sig 1820 med Martha Lena Jonsdotter, född 1890. Paret fick en dotter och fem söner. En av sönerna, Anton född 1826, skulle komma att gå till historien på ett mindre smickrande sätt.

Våldsverkare och fängelsekund

Enligt hävderna ska Anton Forsman den 25:e april 1853 med en täljyxa ha dräpt en man i Norra Bastuliden. Offret ska ha varit far till den flicka som den 27-årige Anton uppvaktade.

Den 1:a april samma år stod han anklagad för dråpet, men det sägs att han ej kunde dömas.

Anledningen till att så ej kunde ske är oklar, men han skulle likväl resten av livet få bära öknamnet ”mördar Forsman”.

   Dråpanklagelsen var dessvärre inte sista gången han skulle komma i klammeri med rättvisan.  1858 dömdes han till ett års straffarbete på Waxholms fästning och 1865 straffas han för våld och döms till två år på Carlsborg. Från juli 1868 och till november 1870 avtjänar han sitt tredje straff. 1873 var det åter dags och han döms att avtjäna sitt fjärde straff i Borghamn. Först 1880 är han tillbaka i Boviken, där han bland   annat lär ha försörjt sig på att tillverka öltunnor, en färdighet han tillägnat sig under någon    av sina fängelsevistelser.

Märklig olycka

Efter Jon Jonsson Forsman blev Nils Johan Nilsson, född 1825 och bördig från Ostvik, näste fältjägare som upprätthöll tjänsten på rotet 124 Forsman. Han tillträdde i november 1846 och blev kvar i 11 år. Att soldatlivet även under fredstid kunde vara förenat med risker är Nils Johan Nilsson Forsmans öde ett bevis för. Han blev ihjälstångad av en tjur under en regementsövning den 21 september 1857. Fältjägaren efterlämnade två barn och en 31-årig änka, gravid i sjätte månaden.

   Efter Nils Johan Nilsson Forsmans hastiga frånfälle på hösten 1857 dröjde det till i maj året därpå innan en efterträdare utsågs. Det blev Per August Forsman född 1831. Han var född i Yttervik och sedan 1856 gift med den två år yngre Eva Greta Wallin från Innervik. I äktenskapet föddes sju barn, varav två pojkar och två flickor nådde vuxen ålder. Per August Forsman blev kvar i tjänsten i 26 år, fram till 1884.

Nytt försvarssystem

Den siste indelte soldaten i Boviken och på soldatrotet 124 Forsman blev Johan Petter Westin Forsman född 1861. Han var från Storkåge och ogift när han 1884 tillträdde tjänsten.  1887

gifte sig Johan Petter Westin Forsman med Sofia Albertina Lundström född 1864. Paret hade redan två barn: Johan född 1885 och Anna född 1886. Sedermera föddes ytterligare två barn

på soldattorpet: Frida född 1889 och Edla född 1893. Det drygt 200-åriga indelningssystemet

avskaffades vid sekelskiftet 1899–1900 och ersattes av den allmänna värnplikten. De sista

indelta soldaterna tvingades söka sig andra utkomster och Johan Petter Westin Forsman och

hans familj flyttade till Malmberget där efterfrågan på arbetskraft var stor.

    När den nya allmänna värnplikten infördes var Bovikens byamän ägare till ett soldattorp med tillhörande jord, en mindre jordbruksfastighet som inte längre staten och försvarsmakten tvingade dem att tillhandahålla. På soldatrotet 124 Forsman, som av Statens Lantmäteriverk fått beteckningen Yrsta nr1 fanns en liten och närmast fallfärdig ladugård samt ett bostadshus.

   Bostadshuset var knappt 6 x 10 meter och av typen större enkelstuga,  dvs ett hus med förstuga, stort kök och en mindre kammare.

Den till soldattorpet hörande marken var på knappt tio hektar varav endast en mindre del var uppodlad. Det får hållas för troligt att Bovikens byamän under de följande åren hyrde eller arrenderade ut det forna soldattorpet. Men 1912 beslöt en byastämma att fastigheten skulle säljas.

Dubbelt släktskap

Köpare och ny ägare av Yrsta nr:1 blev min farfar Nils Öhlund född 1886. Min farfar var sedan 1909 gift med min farmor Elin Forsberg född 1884, dotter till fiskaren Carl Forsberg

född 1848 i Boviken. Ett märkligt faktum är att inte bara min morfar utan också min farmor var släkt med Jonas Nikodemusson Forsman som stupade i Finland under 1808-1809 års krig. Som jag tidigare nämnt var han min morfars farfars farfar,  men han var också min farmors farmors farfar.

   När mina farföräldrar 1912 förvärvade soldattorpet är det väl högst troligt att de redan arren-derade fastigheten. Den till torpet hörande ladugården var som tidigare sagts liten och i uselt skick. I avsaknad av häst, som min farfar var, blev det dessutom ett tungt och slitsamt arbete att forsla hö och foder uppför backen till husdjuren i den gamla ladugården. Redan 1913 byggdes därför en ny ladugård. Denna placerades ca 250 meter söder om den gamla platsen, nedanför Forsmansbacken och på en sandig del av odlingarna.

    Året därpå var det dags att också flytta bostadshuset till ett läge intill den nya ladugården. I samband med att huset flytt-ades timrades det också på med några stockvarv på höjden så att en övervåning kunde inredas.

    Den odlade jorden på det före detta soldattorpet var som framgått tidigare begränsad och långt ifrån tillräckligt för att försörja en familj. Trots att odlingarna efterhand utökades tills de på 50-talet fick dagens omfattning, räckte arealen bara till hö och fodersäd för tre till fyra kor.

Som så många andra i Fällbäcken kombinerade min farfar sitt lilla jordbruk med andra syssel-sättningar. Under sommaren blev det stuveriarbete och vintertid sågverksarbete.

Generationsskifte

1948 köpte mina föräldrar fastigheten; jag var då inte ett år fyllda när vi flyttade till Fällbäcken. Under min uppväxt minns jag inte att det talades om fastighetens historia och bakgrund som soldattorp och soldatbostad. Nog nämndes det kanske, men då mera i förbi-gående och inte i samband med några historier om tidigare boende och brukare av fastigheten.

   Även om man kan finna en hel del fakta ibland kvarvarande dokument, är naturligtvis avsaknaden av muntliga berättelser om soldaternas liv och leverne en brist för historieskrivningen.

Bert Öhlund